Mitt förstånd räcker inte till att se vad som är

känslan är så ihärdig och sann

min starka tillit är som bortblåst

kvar är fragment av syner som kommit till mig

hur allt kan bli om vi vill

vågar välja

säga ja

 

Förlöjligade och utschasade av mitt förnuft

preforerar de åter in genom nattens slöja av sömn

pockar på uppmärksamhet för att få leva

andas verklighet

bli sanning

få va

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Från vadå

Skam, skuld och gamla förmultnande ord som en gång sades men aldrig togs tillbaka?

smuts och smörja, ruttet och unket

Är skafferiet nu tillräckligt fint och rent?

Från förlegat

Skinande rena hyllor redo att fyllas upp med färskt

Fint och prydligt, nytt och rent

Färska nya misstag, äventyr och ord om drömmar som inte samvetet hinner hindra läppar

 

kvar ligger resterna av det gamla utrensade i slasken och undrar, vad hände

än i hopp om att få förstå och höra

mest åter få ta plats, finnas till

 

en liten plats

där i

i skafferi

 

 

 

 

Jag önksar mig en

Jag-vet-att-det-är-på-väg-känsla

en tilltro

 

 

Jag säger som Lars W i "Tvivel":

 

Ska behålla friheten i blicken.

Jag är ju fri, bör ta allting för givet…

Men jag kan skratta åt livet och leva för stunden.

Har lyckan i grunden i ett virrvarr av chanser och val.

Det är ont om rutiner men gott om dåliga vanor och massor av planer.

Så här står livet i farstun, så nära inpå, men det är något som gnager ändå.

 

Det kallas tvivel, det där som stör.

Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör.

Jag tänker på nått och längtar mig bort som en fågel i bur,

en obehaglig distans, en konstig känsla någonstans.

Det känns tomt – Eller hur?

 

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomheten som kvarstår när jag somnar om natten.

Utan mening på jakt, genom dunklet och bruset, jag lever för nuet.

Här ligget ångest och prylar i drivor så jag skämmer mig bort.

Det hjälper mot ledan, precis som vi.

Kan ni höra hur det här låter?

Det kallas tvivel…

 

Och här står livet i farstun, så nära inpå!!

Men det är något som gnager ändå…

Det kallas tvivel…