Blev överraskad med en bok från en vän:

Samtal med gud, av Neale Donald Walsch

Fann så ord, handskrivna innan för pärmen:

Glöm aldirg att räkna dig själv till dom du älskar!

 (framplockad gammal text)

Jag vet att skogen är full av träd

men jag gillar popplar

De som förmår att själva stå rakryggade

stå emot vind och ta sig med fri vilja

Frågan är:

Vem är Poppel i mina ögon?

en man kom på besök från nord Norge

han såg precis ut som då

192, stor, full med lugn

så härlig att återse

det har gått så många år

sen vi delade vårt

nu hade vi en kvart

han har verkligen funnit sitt allt

men ville träffas och säga hej

för att se hur allt är och blev

det gör mig varm

han har alltid varit speciell för mig

fast mitt val var att gå

men jag har alltid sagt:

Alla flickor borde få

någon gång I sitt liv

Träffa en man

som Kai

Tankar kommer fortsätta ges till dig

så skön att allt blev så bra

Kram!

Fullerögårds rosa fasader försvinner i bakrutan

vägen som går ner till bryggan är trivsamt smal

Det sköra nygröna dignar på alla grenarna efter vägen

i kossornas sommarhage väntar frodigt gräs på att idisslas

Det här är en välbekant väg för mig

Nere vid vattnet är allt så stillastående

ytan krusar sig så vackert

Vassen frasar och Popplarnas vajar i lugn vind

solen ligger så skönt på deras stolthet

Mitt leende växer och upplever mig tursam

Tursam för att jag känner mig så välkommen här

jag var           så ihålig

hålet gapade     så otroligt stort

så stor att det    tog över hela mig

det var så tomt     och ofattbart

nu finns bara     minnet kvar

och ett ärr     så väl skylt

håligheten     är borta

och     så är

du

Jag kommer till mina vänner med min längtan och söker dem för att få ro.

När min vän säger sin mening frukar jag inte ett "nej" hos mig, inte heller

håller jag tyst om ett "ja".

När vi delar tystnaden... slutar jag inte höra och se hennes närvaro... för

utan ord, föds och delas tankar, alla önskningar, alla förhoppningar vänner

emellan, med en glädje som inte kräver tillåtelse.

När jag lämnar min vän, saknar jag inte för hårt...

För det jag älskar hos den som mest, blir starkare i hennes/hans frånvaro.

Jag vill inte att det ska finnas något annat syfte med min vänskap än förståelse

för hur vår existens berör varandra.

För kärlek som söker något annat än endast just dess gåta, är inte kärlek... utan

ett krampaktigt tag efter något som inte finns.

Jag vill ge min vän det bästa av mig. Inte bara få stöd och förståelse av dem i allt

det svåra, utan även dela med mig av mig själv när jag mår som allra bäst.

För vad är det för vän som jag söker upp, enbart för att fördriva några timmar?

Jag vill vara hos dem i de stunder vi verkligen lever. För mina vän fyller mitt

behov... inte min tomhet. Jag vill dela skratt och glädje i deras närvaro.