Jag kommer till mina vänner med min längtan och söker dem för att få ro.

När min vän säger sin mening frukar jag inte ett "nej" hos mig, inte heller

håller jag tyst om ett "ja".

När vi delar tystnaden... slutar jag inte höra och se hennes närvaro... för

utan ord, föds och delas tankar, alla önskningar, alla förhoppningar vänner

emellan, med en glädje som inte kräver tillåtelse.

När jag lämnar min vän, saknar jag inte för hårt...

För det jag älskar hos den som mest, blir starkare i hennes/hans frånvaro.

Jag vill inte att det ska finnas något annat syfte med min vänskap än förståelse

för hur vår existens berör varandra.

För kärlek som söker något annat än endast just dess gåta, är inte kärlek... utan

ett krampaktigt tag efter något som inte finns.

Jag vill ge min vän det bästa av mig. Inte bara få stöd och förståelse av dem i allt

det svåra, utan även dela med mig av mig själv när jag mår som allra bäst.

För vad är det för vän som jag söker upp, enbart för att fördriva några timmar?

Jag vill vara hos dem i de stunder vi verkligen lever. För mina vän fyller mitt

behov... inte min tomhet. Jag vill dela skratt och glädje i deras närvaro.