Ska behålla friheten i blicken.

Jag är ju fri, bör ta allting för givet…

Men jag kan skratta åt livet och leva för stunden.

Har lyckan i grunden i ett virrvarr av chanser och val.

Det är ont om rutiner men gott om dåliga vanor och massor av planer.

Så här står livet i farstun, så nära inpå, men det är något som gnager ändå.

Det kallas tvivel, det där som stör.

Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör.

Jag tänker på nått och längtar mig bort som en fågel i bur,

en obehaglig distans, en konstig känsla någonstans.

Det känns tomt – Eller hur?

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomheten som kvarstår när jag somnar om natten.

Utan mening på jakt, genom dunklet och bruset, jag lever för nuet.

Här ligget ångest och prylar i drivor så jag skämmer mig bort.

Det hjälper mot ledan, precis som vi.

Kan ni höra hur det här låter?

Det kallas tvivel…

Och här står livet i farstun, så nära inpå!!

Men det är något som gnager ändå…

Det kallas tvivel…